med lugn talat om sin frånvarande fästman och redan med mycken ståndaktighet burit den långa skilsmässan.
— Ja, det kan nog förefalla så, återtog Erika, ty Gabriella har verkligen en förvånande styrka. Jag, som så väl känner henne, vet bäst hur hon förmår behärska sig. Men i hjärtat lider hon mera än någon kan tro, utom den, som vet hur högt hon älskar sin fästman.
— Men vartill gagnar det då, att hon visar sig starkare än hon i själva verket är? invände Arve. Ingen kunde klandra henne, om hon sörjde och saknade honom aldrig så mycket.
— Nej, det är visst och sant, men vissa lynnen äro nu en gång sådana, att de helst bära sorgen inom sig. Glädjen delar Gabriella gärna med andra, smärtan däremot, liksom hennes hjärtas varmaste känslor, får ingen se. Och på det hela är detta både att akta och värdera — ty, uppriktigt sagt, i det dagliga livet finns ingenting tråkigare än att höra någon ständigt tala om sitt lidande eller, ännu värre, ständigt tala om sin kärlek.
Arnman teg. Det var honom omöjligt att vederlägga Erika, men inom sig gjorde han det löftet, att hans egna känslor ej skulle komma att sticka i dagen. De kunde också nu gärna begravas så djupt som helst, när Gabriellas hjärta vore otillgängligt.
— Hur mår vår goda Josefina? frågade Erika, som ansåg sig böra upptaga ett annat ämne.
— Jo, hon är frisk.
— Gabriella hade i sina bekymmer behövt hennes sällskap, men under denna årstid få vi väl ej hoppas att se henne.
Arve, vilken kände sitt samvete litet oroligt, då han tänkte sig Josefina såsom Gabriellas tröstarinna, förebar, att handelns tilltagande och de därav ökade göromålen gjorde det omöjligt för hans mor att undvara henne.
300
