orolig häftighet till sina läppar och till sin panna, där de små röda fläckarna åter glödde.
— De där snäckorna, som hon håller så kära, är en skänk från Rosenberg — kapten Kocher hade dem med sig! viskade gubben i Arves öra.
— Jag förstår! svarade Arve, men de två orden kommo från hans hjärta.
Emellertid gick det ej så brått med Birgers ankomst. En god timme förflöt, innan han lade till vid bryggan, men denna timme var för Gabriella en evighet.
Birger gjorde pinan kort, i det han yttrade raskt: — Det var alldeles som både far och jag tänkte, att fartyget ej var kommet; och jag talade både vid kapten Kocher och flera andra, vilka menade, att det väl ännu kunde dröja hela månaden, och kanske därutöver, innan det är hemma.
— Å ja, det var som jag sa, inföll Haraldsson, men kvinnfolken vilja alltid att en ska fjäska i ogjort väder. Nu kan ni en annan gång sätta lit till klokt folk. Såna stormar och sådant farvatten är icke att leka med, och du får icke misströsta, min lilla, hör du det, om det också dröjer tre månar!
Gabriella var för mycket skakad att låta lugna sig av sin fars tröstegrunder. Hon ville vara ensam med sin oro. Den kunde då åtminstone ohämmad få taga sitt utlopp i tårar.
Erika hade ej haft orätt i att Gabriella ägde mycken förmåga att bära sitt lidande. Detta oaktat blev Gabriella varken sjuk eller ville pjunka sig till andras medlidande genom bitterheten i sitt öde. Hon kände och kände djupt det svåra i sin belägenhet och slets ständigt mellan fruktan och hopp, men hon klagade ej. Vid små ledsamheter, små motgångar, vilka fordom mötte henne, blev hon otålig och kunde ofta knota. Denna åter syntes henne för stor att
