Emellertid hade Arve funnit mösan och ilade skyndsamt nedåt bryggan. Kommen ombord på tulljakten stod han en stund och kikade åt det väderstreck, dit alltid hans öga riktades. Sedan vände han tillbaka och gick tyst genom köket upp på sin kammare.
Tolvte kapitlet
Två månader, vilkas långa pinsamma timmar vi ej skola tälja, men som Gabriella och även Arve räknade minut för minut, voro slutligen till ända och nu låg det länge efterlängtade fartyget från Bahia på Göteborgs redd. Birger var ej i staden. Kapten Kocher höll likväl sitt ord: så fort fartyget kastat ankar var han ombord, men då han återvände, lästes på hans allvarliga, godmodiga ansikte en bedragen förhoppning — intet brev fanns, och ingen underrättelse kunde skeppskaptenen lämna om den efterfrågade.
Ehuru Kocher var stadd på resa, tog han sig likväl tid att fara ut till Tistelön. Den hederlige mannen tyckte, att några skrivna ord om den smärtsamma missräkningen borde vara svårare än ett muntligt meddelande. Men ack, det var ändå ett för stort slag! Den stackars Gabriella greps av en stor ångest.
Kapten Kocher sökte liksom de övriga att trösta henne med sannolikheten, att Rosenbergs sjukdom vid det ifrågavarande fartygets avgång troligen ännu ej tillåtit honom att sätta sig i förbindelse med detta. Längre fram på våren kunde man hoppas på underrättelser.
Gabriella tycktes ej fästa sig härvid. Hon ville hellre sörja Rosenberg som död än att åter genomleva dessa förfärliga skiftningar mellan hopp och fruktan. Småningom
