vande hon sig vid att betrakta sig såsom änka efter Rosenberg, och därför blev ej heller den andra stöten så kännbar, då ett annat fartyg anlände från Bahia i slutet av maj, även detta utan brev och underrättelser.
— Jag visste det ju! sade Gabriella och en darrning på läpparna förrådde, att den sista gnistan av hopp slocknat. Jag sade er, att han var död.
— Och jag påstår, att han icke är död! utbrast Anton. Många orsaker kunna hindra honom att skriva. Tappa bara icke modet, du, Ella, för han kommer igen — så sant jag lever, gör han icke det!
— Han kommer aldrig, aldrig! snyftade Gabriella och lät sin smärta bryta ut.
— Jo, säger jag! skrek Anton nästan i raseri. Hans numera beständigt retliga tillstånd tålde inga motsägelser. Men du vill icke, att han skall återkomma — det är hela saken.
— Vad är det du vurmar om? frågade Birger med en blick, som fängslade Antons tunga.
— Du borde blygas att lägga sten på börda, viskade Erika.
Men Haraldsson, den alltid grymme, råe Haraldsson, sade försmädligt: — Det lider åt sommaren, då hundarna bli så galna, att de bitas!
Detta var mer än Anton kunde tåla. Hans ögon gnistrade, och i det han helt och hållet lämnade sig åt det ursinne, som bemäktigade sig honom, yttrade han, i det han med den knutna handen hötte åt Haraldsson: — Akta er, far, och reta icke hunden, tills han biter er så, att ni aldrig glömmer det!
— Öppna icke munnen till ordspråk, du galna nattuggla, röt gubben, annars sätter jag dig där varken sol eller måne skiner på dig! Jag skall binda dig såsom en brukar med andra fånar.
306
