förr hört omtalas, att man man kan mista talförmågan av sinnesrörelse.
— Det finns ju många sjukdomsfall! menade Erika. I ett så beständigt retligt tillstånd som hans kan väl ingenting vara omöjligt. Jag vet snart icke, huru vi skola bete oss med den olycklige.
— Vi få framför allt akta på att han icke skär ihop med far, som ibland icke är mycket klokare än den andre, men jag skall tala vid gubben, att också han må lägga band på sinnet ty att retas med honom duger nu mindre än förr.
Samma dag om aftonen vajade tulljaktens flagga i närheten av Tistelön, men den försvann snart åt annat håll, ty Arve hade ej mod, icke ens håg att se Gabriella, minst nu, då han visste, att hon mottagit den sista bekräftelsen på sin förlust, och att denna vore avgjord, det trodde Arve fullt och fast. Han hade själv varit ombord på fartyget, och där erfarit, att icke minsta underrättelse, varken muntlig eller genom brev, kommit från kapten Rosenberg.
Vad hon nu lider — hur många tårar flyta ej för hans skull! tänkte Arve, då han under den vackra natten, som förenar maj och juni månader, i sin lätta jakt gungade över de lekande vågorna mot hemmets stränder. Jag tror nog, att även jag gärna ville resa bort och dö, blott hon begräte mig och älskade mig såsom hon älskar Rosenberg. Men det är förbi med den villfarelsen — jag älskas blott av den, som jag icke vill ha.
Under denna föga tillfredsställande betraktelse kom Arve att kasta ögonen på Josefinas tobakspung, som låg bredvid honom. Med en ofrivillig men likväl ganska vresig rörelse sköt han den åt sidan. Strax därefter, då den stackars försmådda gåvan råkade ramla ned och därvid fick ett par
