stora tjärfläckar på den vackraste sidan, greps han likväl av en viss ånger.
Lutad mot relingen, med pipan i munnen, satt vår unge jaktlöjtnant och stirrade på vattnet, övers vars blå yta månen kastade sitt silverskimmer. Hans tysta funderingar voro ej lätta, men efterhand antogo de en ljusare färg.
En flerårig hopplös kärlek bodde väl i hans hjärta, men där bodde även kraft. Han överlämnade sig icke hjälplöst åt ett sjukligt svärmeris inflytelse, utan lösryckte sig manligt ur trollkretsen för att nitiskt uppfylla sina tjänsteplikter. Också blev han en aktad tjänsteman, och arbetade ihärdigt för det lilla samhällets bästa.
Inte ens under sådana stunder som den närvarande, då den nattliga stillheten, den månklara himlen och de sakta vaggande vågorna lockade till vemod, fick denna vekliga känslosamhet, vilken alltför ofta vidlåder även männens kärlek, makt över honom, Han tänkte på Gabriella, tänkte på henne oupphörligt, men han hade därjämte ett annat medvetande, som likväl icke var fullt tröstande. Då han i minnet genomgick de senaste månadernas händelser, kunde han ej dölja för sig själv, att hans lynne hemma icke alltid varit det bästa. Hans mors vördade och älskade bild framträdde nu jämte Gabriellas. Han erinrade sig, att salig far aldrig visat sig nyckfull, häftig och ombytlig, och att likväl mor, i vars lilla fredliga hus dessa fel förut varit främmande gäster, med överseende betraktat mycket, som hon fordom ej skulle ha tålt. Ja, hon såg ibland helt ödmjuk ut.
Arve kände bedrövelse vid denna självprövning, vilken stundens stillhet och hjärtats förut upprörda stämning gåvo högre allvar. Han föresatte sig att icke mera låta sin kärlek inverka på livet hemma … nej, mor, den allra bästa och yppersta bland mödrar, skulle ej vidare sitta emellan: — kärleken finge ej göra honom till en otacksam son.
312
