Vad vår jaktlöjtnant kände sig lycklig! Hastigt var han uppe på bryggan, där gamle Haraldsson själv tog emot honom med orden: — Nu var det längesen vi hade sikte på tulljakten!
— Jag vill ej komma till besvär för ofta! sade Arve. Det var sist vid ett så bedrövligt tillfälle.
— Ja, ja, det var så, och här ha varit många bekymmer sedan dess — men, gudskelov, nu har flickan börjat repa sig igen för oss. En får ta den onda dagen med den goda … Men stig på, stig på! Jag och Ella ä ensamma hemma. Birger är med hustru sin i Göteborg, och Anton, den stackars token, stryker för jämnan ute på sjön från morgon till kvälln. — Nå, Ella, var nu god husmor, sade sedan Haraldsson, och laga att vi få något till middag som duger! Det var längesen vi sågo jaktlöjtnanten här.
— Ja, det är längesen! inföll Gabriella med ett småleende, som nästan förbryllade Arnman. Jag har många gånger sett efter, om ej jakten skulle lägga till.
— Hade jag trott, att mamsell Gabriella gjort det, skulle hon längesedan ha legat där hon nu ligger! svarade Arve, likväl med en inre oro att kanske ha sagt mer än han borde.
Gabriella, som såg på sin far, att han var otålig om maten, skyndade till köket för att samråda med Lena, som fick deltaga i hushållningen detta sista år före sitt giftermål.
— Men, gudbevars, vi ha ju färsk långa och soppa! yttrade Lena, som tyckte, att Gabriella ville ha alldeles för många rätter. Och pannkakor efteråt — det blir väl bra, tycker jag.
— Pannkakor … å ja … men då tar jag Erikas fina sylt och lägger emellan och vispar grädde över.
— Med grädden må så vara, men är det värt, att mamsell Ella rör vid fruns bästa syltburk — varför ska det nu krusas så fasligt för jaktlöjtnanten? Jag undrar, om han har'et bättre hemma!
— Det vet jag icke, men han har ej varit här på ofantligt
318
