ella än bad, blev hon ej bönhörd, och ofta ertappade hon sig själv med en längtansfull blick åt det håll, varifrån tulljakten plägade komma. Men den kom ej mera. Ingen talade om jaktlöjtnanten, och aldrig skulle Gabriella haft mod att fråga efter honom — hon visste ju varför han ej mera syntes till.
Det enda, som något skingrade vår hjältinnas drömmar, var omtanken för Lenas utstyrsel. November var bestämd för hennes och Petter Lindgrens bröllop, och sedan skulle de bo i en liten stuga, som Birger låtit bygga på östra sidan av ön. Men då oktober ingick, förmådde Gabriella knappt arbeta. Hennes själs oupphörliga och spännande oro fick slutligen även välde över kroppen.
Haraldsson var förtvivlad över sin älsklings tillstånd. Erika talade förnuft. Birger tröstade med ett hopp, som han ej själv hyste. Till och med Anton trodde nu, att endast Rosenberg bodde i Gabriellas hjärta, och därför sökte han med ihärdighet att ingiva henne sin egen verkliga övertygelse, att kaptenen skulle återkomma. Allt var fåfängt, Gabriella måste lägga sig på sjukbädden; och innan hon lämnade den, hade året gått — och likväl var brudgummen icke återkommen.
Fjortonde kapitlet.
I sjukrummets dunkla halvdager låg Gabriella på sin soffa och lekte med de två snäckorna, som Rosenberg skickat henne. Hon var blek, nästan så vit, att hon snarare kunnat kallas Tistelöns lilja än dess ros. Tröttad även vid den minsta ansträngning, lät hon snäckorna vila på det ljusa sidentäcket, vari Erika omsorgsfullt höljt henne.
Det vore kanhända icke lätt att finna en brokigare och sällsyntare blandning av allt, som kan fägna och roa en ung kvinna än den, som syntes på bordet vid Gabriellas soffa. Den
