svage fadern, ur stånd att på annat sätt kunna trösta sitt hjärta, fann sin enda hugsvalelse i att vid hennes tillfrisknande draga fram alla de dyrbarheter, som han samlat och gömt under tjogtals år. Emellertid roades Gabriella ganska litet av allt detta siden, dessa guldprydnader, dessa besynnerliga, aldrig förr skådade grannlåter av varjehanda slag, som hennes far dagligen bar till henne. Men för att ej synas alltför otacksam, smålog hon och nickade bifall att det ena fick läggas till det andra.
— Snälla Erika, sade hon till denna, som tyst betraktade henne, vill du ej lyfta litet på gardinen! Det vore så roligt att få riktig dager.
Erika uppfyllde hennes begäran. Och då januarisolens matta strålar kysste den bleka rosen, spred sig en svag rodnad över kinderna.
— Ack, om jag ändå vore så rask, att jag kunde gå ut!
— Det dröjer litet än, menade Erika.
— Jag tror icke det. Jag tycker, att jag alltsedan det nya året känt mig för varje dag få nya krafter. Snart blir jag nog så pass bra, att jag kan kläda Lena till brud … Stackars Lena, hon har fått vänta för min skull! Men hör du, Erika, tillade hon och sträckte handen efter en av de fina sakerna på bordet, kan du säga mig varifrån pappa fått allt detta? Han måtte säkert ha någon tomtebisse, som drar ihop åt honom, ty de här sakerna ha nog ej blivit köpta i går.
— Nej, svarade Erika, det är från den tid då far drev smyghandel.
— Ja, men icke smugglar man med sådant — det är ju färdiga saker … Maken till broderi, som på den där skarlakansröda silkeskjorteln, och den blå sen, som är stickad i rosor, har jag aldrig sett, och för övrigt alla dessa många prydnader, som jag ej ens vet vad de kallas — de se ju ut som om de suttit tillhopa med något annat.
— Det brukades väl så den tiden! menade Erika. Men
324
