vackra marsdagarna, började hon åter se utåt den led, varifrån tulljakten sist avlägsnade sig.
— Det är underligt, yttrade hon en dag till Erika, övervinnande sin blyghet för detta ämne, att löjtnant Arnman numera aldrig lägger till här!
— Hur länge sedan är det då han var här sist?
— Å, mycket längesen, gruvligt länge: ej sedan i somras.
— Du tar fel, sade Erika, som med sin sanningskärlek ej kunde förmå sig att dölja något, han har varit här två gånger, medan du legat sjuk, men när du ändå inte kunde tala med honom, var det ej värt att nämna något därom, tyckte jag.
— När var han här första gången — säg det, om du minns, söta Rika?
— Fäster du dig så mycket vid det? frågade Erika likgiltigt. Om jag annars inte missminner mig, var det första gången i slutet av oktober och i december den andra.
— Varför tar du en så allvarsam och underlig min på dig, Erika? inföll Gabriella med oförställd förundran. Har Arnman gjort dig något emot?
— Nej, gudbevars, jag undrade bara på, att du blev så ivrig vid den underrättelsen.
— Så ivrig? Jag blev bara glad, och varför skulle jag icke få bli det?
— Kära Gabriella lilla, det är svårt att svara på, men jag trodde att en fästmö icke skulle fästa vikt vid en annan mans besök.
Gabriella teg, men det märktes lätt, att hon kände sig sårad. Erika ville likväl hellre se henne sådan än uppmuntra den gryende böjelsen.
Ack, Erika visste ej, att den redan flammade, och än värre: den kloka, erfarna Erika kom icke att besinna att Gabriella just genom detta avvisande drog sig inom sig själv och behöll en hemlighet, som hon troligen annars snart delat med den älskade fostrarinnan.
326
