gången, då ni hade Rosenberg med. Jag blev då så glad — minns du icke det, Erika?
— Åjo, visst kommer jag ihåg det, men det är stor skillnad. Du var ju kär i Rosenberg!
Nu blev Gabriella riktigt förtretad … Erika missförstod ju allting, och blott i harmen däröver hade hon så när utbrustit: — Är jag icke kär nu också? Men hon kuvade lyckligtvis sin rörelse, och sade blott halvhögt: — Du har blivit bra retsam, Erika.
— Och du bra snarstucken, lilla Ella! Men vi skola dock undvika att synas ovänliga mot varandra. Jag försäkrar dig att jag ej menade det minsta ont med det jag sade.
— Icke jag heller. Jag kom att tänka på Rosenberg, och det var väl ej då så underligt, att jag föll i gråt, men så kommer du och vänder både ord och tankar. Du skall vara snäll emot mig, Rika, annars får du aldrig se mig annat än gråta!
— Kära lilla Ella, sade Erika smekande, var icke barnslig utan kom nu ned och tag ej så illa vid dig eller låtsa någon stark förvåning, om du finner jaktlöjtnanten litet förändrad. Saken är, att han legat i nervfeber sedan före jul eller strax efter det han var här sist, och detta är hans första resa.
— Och så har han likväl varit ute i natt?
— Ja, det är illa. Han har några göromål i tjänsten, som tvingade honom att begagna natten. Stormen tog till, och det var en lycka, att Tistelön låg så till hands.
— Gå du förut, Erika, jag kommer snart efter!
Alla tankar på Rosenberg voro nu borta, och så fort hon vunnit så mycket lugn, att hon tyckte sig kunna uthärda Antons skarpa blick — ty den fruktade Gabriella — gick hon ned.
Men det behövdes nästan mera självbehärskning, än Gabriella hunnit förvärva sig, att icke förråda sitt deltagande då hon fick se Arnman. Hans utseende var i hög grad förändrat. En allvarsam nervfeber i förening med djup hjärtesorg hade tärt
328
