Rosenbergs uteblivande, hade nedstämt alla. Till och med Birger, den lugne, bestämde Birger, var upprörd. Men Anton såg ej så illa på Arnman som vanligt. Han hade åtminstone inga speord åt honom.
Vad som emellertid föreföll Arve särdeles bittert, var det samtal han hade med Erika. Hon, vilken ansåg ingenting mera orätt än att kasta en enda tändande gnista i hans hjärta, följde sin gamla plan och sökte, på det mest naturliga sätt, genom beskrivningen på Gabriellas sorg och därav följande sjukdom, giva honom ett klart bevis på hennes kärlek till Rosenberg.
Vid nedstämt lynne återvände Arve, och det förbättrades sannerligen icke heller, då han vid hemkomsten möttes av underrättelsen, att nervfebern utbrutit i en av stugorna. En hel månad förgick, under vilken ej mycket göromål i tjänsten förströdde den unge jaktlöjtnanten, men däremot beständiga rapporter om sjukdomen påfordrade hans hjälp och rådighet. Men då uthärdade han ej längre att bära andras bekymmer utan att finna någon lindring i sina egna. Han reste åter till Tistelön.
Det var i början av december. De underrättelser han erhöll voro dubbelt plågsamma. Gamle Haraldsson var halvt vansinnig av sorg, Birger fåordig, och tyst som en vålnad smög Anton mellan dörrarna. Endast Erika höll sig någorlunda lugn, men av henne var ej annat att erhålla än den olyckliga beskrivningen på Gabriellas tillstånd, vilket nu verkligen hotade att bliva en tvinsjuka.
Med tungt hjärta, svikna förhoppningar och upprörda sinnen steg Arve i jakten; och redan innan han uppnått hemmet, kände han tyngden i huvudet i så märkbar grad tilltaga, att han förstod, att en ordentlig sjukdom var i annalkande. Han bedrog sig icke: samma afton låg han i brinnande feber, och nu började en tid, varom han själv visste ganska litet, men om vilken hans mor och Josefina kunde ge desto mera besked.
Under sin starka yrsel! talade han beständigt om Gabriella,
330