Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/35

Den här sidan har korrekturlästs

mild och vänlig mot honom, hade hans lynne och väsende antagit samma prägel. Men sedan hon börjat behandla honom med en viss köld, syntes han mörk och hotande som natten.

Men vi återvända till den afton, på vilken vi infört läsaren hos smugglarna på Tistelön.

Gabriella hade somnat. Erika satt vid bordet och arbetade på den utlovade dockklänningen, men hennes hjärtas ängsliga oro tillät henne ej att fästa mycken uppmärksamhet vid sitt göromål. Varför skola de åter ut i natt? tänkte Erika, då hon hörde huru de nere i stugan släpade och drogo och gjorde sig i ordning för det nattliga äventyret. Skulle hon äventyra att framleva sina dagar i denna förfärliga omgivning, ständigt hotad av den dystert flammande lågan i Birgers ögon? Skulle hon kämpa, segra och återföra denna halvt förlorade människa på det rättas väg? Eller skulle hon hava nog mod och beslutsamhet, att åter ge sig ut för att söka ett nytt hem? Men om hon även tänkte sig möjligheten att finna en god plats för sig själv, huru kunde hon förmå sig att övergiva den moderlösa Gabriella, som hon så heligt lovat att vårda?

Hon hade, sedan hon kommit till Tistelön, aldrig känt sig så underligt upprörd som denna afton; och aldrig hade vågorna, kastade av den allt häftigare tilltagande oktoberstormen, förekommit henne mera våldsamma.

— Gud i himlen bevare alla, som äro ute denna förfärliga afton! bad Erika.

Då hördes ett sakta knarrande i trappan. De gå åt loftet! tänkte flickan; men stegen närmade sig hennes kammardörr, och med återhållen andedräkt lyssnade hon till de med en egendomlig djup ton uttalade orden:

— Låt upp, mamsell Erika!

Det var Birgers röst. Erika kunde knappt resa sig från stolen. Över tvenne år hade förflutit, sedan den styvsinte

19