till Gabriella, då de morgonen därpå tillfälligtvis möttes i förstugan, strax före hans avresa.
— Huru lång tid menar löjtnanten med snart? frågade Gabriella och stannade ett ögonblick, ehuru hon brände sig på den heta karotten, som hon höll i hand. Är det tre, fyra eller sex månader?
— Tre, fyra eller sex dagar, återtog Arve, och den sällhet, som detta lilla förtroliga möte åstadkom i hans själ, lyste i hans ögon.
— Måtta i allt! svarade Gabriella. Tre fyra, sex veckor, är mitt emellan.
— Således tre veckor! sade Arve och sprang artigt för att öppna dörren, då steg hördes i den knarrande trappan.
Femtonde kapitlet.
Efter denna dag levde ”rosen på Tistelön” åter upp. Hon blev det glada, friska väsen hon förut varit, och gubben Haraldsson fröjdade sig över, att våren hade en så livgivande verkan.
Men fröjdade sig gubben, så funnos andra, som icke fröjdade sig. Birger och Erika hade ofta allvarsamma överläggningar. Anton gick sluten för sig själv.
Det hände, då våren kom, att Anton — vilket aldrig förut inträffat — ej återvände hem ens under nätterna. När Birger sökte honom, fanns han, om morgnarna liksom om aftnarna, sittande i en båt bland säven, sällskapande endast med en stor hund, som han lagt sig till med sedan han alltmer skydde människorna, och antingen sysslolös stirrande ned i djupet eller med metspöet i hand.
Birger, som icke hade det ringaste begrepp om beskaffenheten av Antons nuvarande själsplågor, frågade honom vid
