Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/354

Den här sidan har korrekturlästs

stackars Näcken lade då harpan ifrån sig, och bittra tårar trillade utför kinderna. Emellertid fortsatte prästen sin väg, men han hade ej ridit långt, förrän han till sin stora förundran fick se sin gamla stav i full grönska och både rosor och blad slå ut överallt. Då begrep han, att det var en vink från Vår herre, att han icke skulle fara fram så strängt med sina ord, och därför skyndade han tillbaka till floden, där Näcken ännu satt och grät. Nu visade han honom staven och sade: Ser du, här grönskar min gamla stav liksom ett fagert blomsterstånd! Så skall också hoppet blomstra i alla skapade varelsers hjärtan, ty Gud har visat, att allas vår förlossare lever. Och fullt tröstad tog Näcken åter till harpan och spelade sedan glättigt och vackert var eviga natt.

Under det Birger berättade denna legend, vilken Anton aldrig förr hört, ljusnade dennes drag; men hans utseende uttryckte likväl icke alls den frid och tröst, som Birger hoppats skänka honom. Anton tvivlade ej på Näckens förlossning, blott han vunne den, som han först eftersträvade, nämligen att komma till sin fader och sin moder, de blå böljorna, men för att komma dit fordrades ett större försoningsoffer än en grönskande stav. Staven, tänkte Anton, sedan han hört slutet av Birgers berättelse, blomstrar ej förrän jag fullbordat mitt värv och förrått deras blod. Men Gabriellas bild trädde som vanligt medlande emellan: han kunde icke ha hjärta att uppoffra henne för sig själv …

Så förflöt våren, och kärleken till den älskade systern skulle tvivelsutan beständigt segrat, om Anton ej åter börjat varsebli de blickar, som byttes mellan henne och jaktlöjtnanten. Gabriella var nu fullkomligt fri: sju månader över de tre utfästa åren hade förflutit, och vad hindrade henne nu att göra ett nytt val? Likväl, så länge detta ej hördes av, måste hon skonas. Ja, än mera: han beslöt att varna Gabriella, ty då behövde han ej känna någon förebråelse, om hon blint rusade mot sin olycka.


336