Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/360

Den här sidan har korrekturlästs

Härvid log hennes blick mot Arve, den överlycklige Arve, i vars ansikte numera icke fanns ett spår av sjukdom eller sorg. Frisk, kraftfull och med präktigare lockar än dem nervfebern berövat honom stod han där så vacker och ståtlig, att ”en riktigt kunde unna'n gott”, såsom gamla Annika viskade, gläntande på dörren.

Nu dracks kaffet, varunder fru Katrina talade med mycken värdighet om sin handel och om det gagn, hon därvid hade av Josefina, vilken enligt hennes förmening, vore den bästa flicka, som ginge i skärgården.

— Ack, du lyckliga Josefina, som får så mycket beröm, sade Gabriella oskyldigt. Om det ändå sades, att jag vore den bästa!

— Man säger, att du är den skönaste! viskade Josefina henne i örat.

— Men jag vill så gärna vara den bästa! Det låter så gott att höra beröm från gamla läppar, och de gamla bry sig ej om skönhet.

Fru Katrina log fryntligt. Hon värderade Gabriellas enkla öppenhet, och om hon blott ej varit Haraldssons dotter, skulle hon med sitt hjärtliga, intagande väsen, snart ha utträngt den stackars Josefina. Men nu hjälpte ej att vara aldrig så söt och intagande: rosen på Tistelön kunde ju ändå aldrig bliva någon gunstling hos gumman Arnman.

— Nu skola vi kanhända se oss om? sade Arve, vilken hoppades få tillfälle att tala med Gabriella, ty på ditresan, medan hon satt bredvid Erika, var det ej att tänka på.

Sällskapet lagade sig i ordning, och fru Katrina, som gärna ville skryta litet med ett och annat, som hennes Arve uträttat, tog själv en duk på huvudet. Josefina fick på egen begäran tillåtelse att bli hemma och se efter kvällsvarden.

Arve och Gabriella gingo förut, Erika och gumman Arnman efter. Och nu tycktes det, att vår jaktlöjtnant aldrig kunde finna bättre tillfälle för en förklaring — det fattades blott en

342