enda liten omständighet, och det var mod. Arve hade många gånger tänkt sig detta ögonblick och även vad han därunder skulle yttra, och likväl, när det nu var inne, hade han ej ett ord att säga utan gick helt tyst.
— Vi skola väl icke gå förbi fattighuset! ropade fru Katrina, och Arve stannade så tvärt som om han nu först erinrat sig varför de voro ute. Inkomna i det lilla huset, berömde Erika den goda inrättningen, som hon ansåg mycket prisvärd, och gumman Arnman jämförde med förlåtlig noggrannhet den stora skillnaden mellan nu och fordom, innan hennes Arve börjat taga hand om det ena och andra.
Erika yttrade åt Arve några hjärtliga och förbindliga ord om det myckna goda, som han åstadkommit på fiskläget, och med blygsamhet hörde Arve hennes beröm. Det fanns likväl ett par läppar, av vilka han hellre hört det, men de hade ännu icke yttrat något.
På återvägen saktade han sina steg. Nu eller aldrig skulle förklaringen ske. Tillfället var så lägligt, sedan de bägge vaktarinnorna skyndat förbi, inbegripna i ett livligt samtal.
— Härute, sade han och sökte uppfånga en blick från Gabriellas ögon, härute på vårt ensliga fiskläge skulle mamsell Gabriella visst inte kunna trivas?
— Hur vet löjtnanten det? frågade Gabriella och såg ned på stenarna.
— Jag tror så … det är så enkelt här, mot Tistelön.
— Är det då bara vackra rum och vackra saker som göra trevnaden? sade Gabriella sakta.
— Det gör mycket till, men icke efter min tanke allt. Jag har ej annat att bjuda än dessa tarvliga rum med denna fattiga omgivning, om jag någonsin vågade hoppas, att den, som jag högst på jorden älskar, ville dela mitt enkla brödstycke.
— Icke mera? upprepade hon knappt hörbart.
— Icke mera — mitt hjärta, min redliga kärlek har i hopp-
