lösa år så tillhört henne, att jag ej behöver bjuda vad hon vet vara hennes och förblir hennes, om än lika många år skulle förflyta, utan att jag nådde målet.
Gabriella kände sitt hjärta flyga mot den, som ensam bodde däri. Men ögonblicket kom så illa till pass. — Ack, om han ändå valt någon annan tid! tänkte hon för sig själv.
Arve, som fattade hennes tysta mening, tillade: — Jag vet, att denna stund ej är den rätta att tala härom. Men jag förstår icke varför det på Tistelön alltid är så svårt att få tala ostört. Vi ha intet annat ögonblick än detta — också det är snart förbi … skall det, älskade Gabriella, bli utan hopp?
Detta var åtminstone en bestämd fråga, vilken likväl ganska knapphändigt måste besvaras, ty fru Arnman och Erika voro redan vid förstugukvisten, där bägge vände sig om för att invänta sitt sällskap.
Minuten var avgörande. Att ge Arnman svar i en blick var ej värt att tänka på: den kunde märkas. Ett sakta ord däremot — ett ord som flög från själ till själ — det måste, det ville hon giva. Och med låg röst svarade hon: — Icke utan hopp … men låt det bli oss emellan, tills vi vidare få talas vid!
— Det är den skönaste afton för hemfärden! sade Erika. Men Arve visste ej om det var afton, dag, natt eller morgon. Han hade velat omfamna hela fiskläget och högt ropa : — Icke utan hopp! eller, vad som var alldeles detsamma: Nu är hon min!
Gabriella undgick Erikas skarpsynta öga, och hon höll till och med ganska god min när denna underrättade Arnman, att han ej behövde giva befallning om jakten, ty hon hade överenskommit med sin man att hans lilla segelbåt skulle hämta dem, och som vinden vore god för återresan, kunde det ej dröja länge, innan de vore hemma.
Ehuru visserligen ingen överraskning kunde vara större än denna, såg likväl Arnman ut som självaste lydnaden. Han förklarade artigt sin ledsnad över att ha förlorat sin förtroende-
344
