reste in till Larsmässe marknad i Göteborg. Hon rådde även Arve att fara dit, ty eljest vore det ej troligt att Erika följde med.
— Men om jag det gör, så går jag ju miste om mitt hopp? sade Arve, förvånad vid detta förslag.
— Att resa dit är lätt, inföll Gabriella klipskt, men lättare är det dock att resa tillbaka, medan de göra sina uppköp.
Nu visste Arve vad han hade att rätta sig efter, och då han ett par timmar därefter, under förebärande av angelägna göromål, tog avsked, frågade han om herrskapet ämnade sig till Larsmässe marknad.
— Ja, jag skall dit, svarade Birger, kanske vi få sällskap?
— Det var just min mening: det är så roligt att fara med bekanta, och jag har mycket att uträtta för mors handel. Vid denna tid är det bäst att göra sina uppköp.
— Det är ganska klokt! menade Birger. Erika har visst mycket att uträtta, och du, Ella, har nog också något — hur är det, ni följer ju med?
Erika hade ingalunda tänkt att resa, så angelägen denna årliga färd än var, ty hon gissade, att i händelse Gabriella liksom förra året vägrade att följa med, skulle denna tid bli ganska farlig. Men nu, då Arnman även tänkte sig in, förändrades saken: nu finge man nog se, att Ella också hade lust.
— För min del far jag visst, sade Erika och vände sig till Arnman, ty vid Larsmässan gör jag alltid min handel, men Gabriella plär icke vara road av de där marknadsfärderna.
— Å, jo, nu har jag ej varit där på så länge! sade Gabriella med lätt rodnad. Det vore rätt roligt.
Birger och Erika växlade en hastig blick, likaså Arve och Gabriella, varefter Arve ånyo tog avsked med löfte att infinna sig aftonen före den, som blivit bestämd till avresan.
346
