Sjuttonde kapitlet.
Aldrig hade någon tid förefallit Gabriella så lång som denna månad, vilken ännu återstod innan Larsmässan. Slutligen kom den likväl, och nu syntes Gabriella särdeles livad och i fullt bestyr med att göra sig färdig till resan. Det var dagen förut. Hon satt på sin kammare och färdigsydde en klänning, om vilken hon endast visste, att den icke första gången skulle begagnas i Göteborg, utan just medan de andra voro där. Och för att vinna sitt ändamål ämnade vår hjältinna, hos vilken det tysta synbara motståndet mot hennes önskningar väckt begäret att hjälpa sig genom list, helt oförmodat bli illamående under natten. Emellertid bör det nämnas till hennes heder, att det var högst ogärna hon tillgrep ett sådant medel och att hon med nöje skulle ha begagnat vilket bättre som helst för att slippa resan.
Ödet hjälpte henne ur detta bryderi.
Just som hon fastsydde sista haken i klänningen, inträdde Anton och satte sig bredvid henne.
— Så, har du nu den strunten färdig! sade han och kastade en föraktfull blick på klänningen. Du gläder dig väl att få slå dina krumbukter i den där grannlåten?
— Ja visst — jag tänker, att göteborgsherrarna nu som vanligt skola se på mig.
— Men det är väl en, som du hellre vill skall se på dig … Hör, Ella, om jag hade något för ditt eget bästa att be dig om, skulle du neka mig det?
— Det är svårt att veta — det kommer an på vad det vore.
— Å ja, så säger folk alltid, återtog Anton misslynt, och sen heter det: allt annat vad du ber mig om, vill jag göra, men icke det!
