— Men så har jag ju aldrig sagt, Anton! Och om det står i min förmåga, så gör jag bestämt vad du vill.
— Ja, nog kan du, om du bara vill, för det är ingenting annat än att du skall bli hemma och icke följa med till Göteborg.
— Å, gud bevars, utbrast Gabriella med låtsad förtrytelse, hur kan du begära något sådant — tycker du, att jag skulle bli hemma, när jag ej var där i fjol?
— Håll dig vid sanningen och säg: tycker du, att jag ska vara hemma, när jaktlöjtnanten reser med!
— Nå, än sen då? yttrade Gabriella litet spetsigt, vore det så illa, om jag funne nöje däri?
— Du kan också finna nöje i att gå och dränka dig, om du behagar! svarade Anton tvärt.
— Du är tokig!
— Ja, visst — det har jag nog hört … Men nu vill jag tala ett allvarsord med dig, Ella! Tror du ej, att jaktlöjtnanten tänker fria till dig?
— Nej, det tror jag bestämt icke, sade Gabriella, emedan hon visste, att han redan gjort det.
— Du ljuger — du vet, att han skall göra det, så snart det kan givas tillfälle, och därför har ni nu gjort upp om att resa tillsammans till Larsmässan, efter det icke gick ihop, när Erika så olägligt var med till fiskläget.
— Om du tror det, sade Gabriella stuckan, så vill jag visa dig, att du tar fel. Jag skall göra dig den glädjen att bli hemma, jag reser ej!
Nu ljusnade Antons anletsdrag. Så blid hade Gabriella icke sett honom på länge.
— Jag vill ej tacka dig på vanligt sätt, sade han med en betydelse som hon ej förstod, jag vill göra något mycket större, något, som säkert ingen annan gjort för en annan. Men så håller jag också mera av dig, Ella, än någon
348
