och till honom har min lit,
viss att han mig ej förgäter,
nöjd med vad han mig tillmäter.
— Jag ville önska, mamsell Erika, att jag kunde läsa
den här versen med samma andakt och uppbyggelse som
ni!
— Varför skulle ni inte kunna det, Birger?
— Mitt hjärta och mitt sinne äro bägge onda, mamsell Erika! Genom mig själv, genom mig ensam förmår jag inte att göra dem bättre.
— Det är sant, Birger, men bönen, bönen förmår mycket.
— Nej inte mina böner, mamsell Erika! avbröt Birger häftigt. Kanske kunde jag ännu bli en annan människa, om — men det är väl omöjligt. Det har väl varit en galenskap, att jag kunnat tänka, att ni ville bli hustru åt en så enkel karl som jag. Jo, jo, ni bleknar… det var nog litet förmätet tänkt. Men ni bör likväl veta, mamsell Erika, att jag, om ni kunde besluta er för en så stor uppoffring, icke skulle låta er blygas för mig. Jag har i alla fall tänkt läsa navigation i vinter. I stället för att som nu leva av äventyr, ville jag bygga mig ett fartyg, som jag sedan som både redare och skeppare själv för på resor; och ett hus, så präktigt ni önskade det, skulle jag uppföra på stommen av det här rucklet. Och sedan bleve ni fru så god som någon här i skärgården.
Erika Malm tyckte sig kunna göra varje uppoffring för den vilde ynglingen, utom den att bli hans hustru; därför svarade hon öppet:
— Nej, Birger, det förslaget varken kan eller vill jag bifalla. Icke därför, att ni, som ni sade, skulle vara för enkel åt mig. Jag vet ju icke vem jag själv är, troligen ett barn av armodet, kanske av synden. Således är varje
