då deras hjärtan flögo emot varandra, det var mer än de kunnat hoppas, nästan mer än de kunde bära. Gabriella satt på soffan, Arve stod framför henne.
Visst var vår jaktlöjtnant litet blyg och tyckte, att det var mer än mänsklig lycksalighet att sträcka sitt hopp till något högre än att kyssa hennes hand, men då han varseblev att Rosenbergs ring försvunnit, då visste han vad klockan var slagen och tog mod till sig. Att börja med satte han sig bredvid Gabriella utan att släppa hennes hand, men då han såg en tår smyga sig fram i hennes öga, förmådde han ej längre behärska sina känslor: — och den första kyssen satte en än högre rodnad på Gabriellas varma kinder.
— Jag vet ej hur man kan leva efter en stund som denna! var de första ord han yttrade. Där satt Gabriella omsluten av hans arm, med huvudet lutat mot hans kind, och även hon tänkte, att en sådan salighet som denna ej mera kunde återkomma i detta livet. Den kyss, hon växlat med Rosenberg, var kall mot den, som hon nu utbytte med Arve. Hårt slutna till varandra, fasthöllo de den flygande minuten, men den flydde likväl och med den drömmen och berusningen.
Ett skri, blott ett, men det så skarpt och genomträngande, att det väckte de lyckliga, hördes utifrån. De sågo åt fönstret — där blickade Antons förvridna ansikte mot dem.
— Herregud, den galna människan! ropade Gabriella och sprang häftigt upp. Vad har han nu fått i huvudet?
— Himlen var försvunnen — avgrundens budbärare kvarstod.
— Jag skall gå ut och tala med honom! sade Arve, närmande sig fönstret. Han kunde likväl icke undgå att taga ett steg tillbaka, då Antons vilda ögon nästan syntes vilja sluka honom.
