Gabriella sprang emellertid ut på gården. — Kom in, snälle Anton! bad hon. Det är ju ingen så faslig olycka du sett — jag är nu Arnmans trolovade, och så snart pappa kommer hem, skola vi be honom om hans samtycke.
Anton ryckte sig loss ifrån henne. Han talade icke ett ord, men hans ögon uttryckte den djupaste förebråelse. Denna förebråelse var icke blott bitter, den tolkade även så mycken förtvivlan som ett ögonkast kan innebära.
— Snälla Anton, se för Guds skull ej så på mig! Säg hellre något — och kom in, så få vi tala förnuft vid varandra.
Men Anton pekade på sina darrande läppar, och i det han än en gång med djupaste smärta fäste sina blickar på Gabriella, ryckte han sig ånyo från henne och försvann bland klipporna innan hon tänkte på att kvarhålla honom.
— Ack, att aldrig någon glädje får vara fullkomlig! sade hon till Arve. Nu blev den stackarn så förskräckt, att han förlorade målet. Det har hänt en gång förut, när han blev uppretad på pappa. Då gick det dock över, men hur det nu går, det vet blott Gud. Jag tror det är bäst, att vi springa efter honom, och med godo eller ondo få honom hem.
Hon hade knappast talat ut, förrän Arve som en pil flög åt det håll, dit Anton begett sig. Gabriella, som tillkallade den enda pigan, vilken var hemma, sökte genskjuta honom från en annan sida, men då de, efter ett par timmars jäktande kring halva ön, åter sammanträffade hemma, hade alla försök varit förgäves. Intet spår fanns efter Anton, vilken tycktes hava försvunnit.
— Efter båten ligger på sitt ställe, måste han ha gömt sig i någon håla, vartill blott han känner ingången, så nog finns han säkert på ön, sade Arve lugnande.
— Ja, det tror jag också, men det är icke mindre farligt: han har ju ingen, som nu hjälper sig. Jag är så rädd för
354
