ligt. Han kommer nog igen, när det kliar i kakstan. Sen så är han ju van att sköta sig själv och vara ute så länge han vill. Men låt det nu vara nog om Anton!
— Ja, så skall jag väl säga det andra … men då får pappa lov att vara mycket god och snäll, annars blir jag riktigt ledsen! Pappa har ju alltid hållit så mycket av mig?
— Ja, visst, å ja, en kan nog vara svag! Men vad hör det hit?
— Jo, för se pappa, jaktlöjtnanten håller också ofantligt av mig och jag lika mycket av honom, och efter vi göra det, så vilja vi gifta oss, om pappa tillåter det!
— Gifta dig med jaktlöjtnanten — hå hå, blåser vinden från det hållet! Nej, min sockerdocka, det får du allt låta fara, för det är icke så ställt, att du kan få honom.
— Hur så, pappa, är icke Arnman en bra karl? Det har pappa själv sagt. Och en hederlig karl är han också … och om pappa sen visste hur kär jag håller honom.
— Du kan få en annan lika kär.
— Nej pappa, aldrig, det försäkrar jag.
— Jaså, sa du inte så om Rosenberg också, men ändå blev han glömd för en annan, och den andre blir nog glömd för den tredje. Det är så kvinnfolkens lag: de lägga inte sorgen så hårt på sinnet.
— Det var styggt sagt av pappa — jag var ju bara ett barn, när jag blev förlovad med Rosenberg. Nu däremot, är det helt annat, och det säger jag bestämt, att jag aldrig gifter mig, om jag icke får Arnman!
— Åhå, såna löften ha vi hört förr en gång … Slå du emellertid jaktlöjtnanten ur hågen, min flicka, för det blir ändå ingenting av med den saken!
— Men då skall väl pappa ha något skäl? Icke kan pappa svara honom bara det, att pappa ej vill. Säg åtminstone varför pappa icke vill ha honom till måg?
— Varför har du så brått att få dig en man — kunde
356
