— Tig barn, tig … gå din väg — jag kan icke säga något.
Men Gabriella gick ej. Hennes tårar föllo på faderns hand, på hans hjärta. Den för sin avgud svage fadern började redan underhandla med sitt samvete, men Birgers hotande gestalt stod beständigt får honom, och som han fruktade Birger, våndades han redan i både andlig och lekamlig skärseld.
— Det är då utan hopp? sade Gabriella, och hennes bedjande blick sjönk i faderns. Jag går således och säger Arnman, att vi måste skiljas. Men så vill jag också säga pappa, att det är för mig detsamma som att skiljas vid livet, och pappa får själv se vad slut det tar!
Gabriella gick hastigt till dörren, men om hon ämnade utföra sitt beslut, är ej alldeles säkert. Huru som helst, förekoms det av Haraldsson, som i sin svaghet yttrade: — Jag vill besinna mig bättre. Bed honom komma igen i morgon eftermiddag — han får ursäkta, att jag nu icke kan tala med honom.
Gabriella gav till ett glädjerop. Häftigt kysste hon den hand, vilken hon med avsky skulle ha fattat, om hon vetat, att det var densamma som mördat hennes älskades far. Men hon visste ingenting. Ännu en gång dårad av lyckliga aningar, mötte hon Arve, underrättade honom om vad som förefallit och vad de kunde hoppas av morgondagen.
För att desto bättre rekommendera sig hos sin blivande svärfar reste Arnman genast, huru påkostande det än var; men för att vinna ett större gott försakade han ett mindre. Och Gabriellas kärleksfulla blickar följde honom på vägen.
— Låt mig nu vara i fred, sade Haraldsson, då han tillslöt sin egen kammardörr, du får icke oroa mig.
358
