— Nej, visst icke, pappa! Men skola vi ej skicka ut och höra efter Anton?
— Å, han kommer nog — jag har, min själ, annat att tänka på än den tosingen!
I huset blev allt tyst. Gabriella smög sig upp på sin kammare, där hon tillbragte natten i drömmar om framtiden. Haraldsson tillbragte den i pinsamma funderingar, varvid de länge slumrande minnena från Paternosterskären smögo sig in på honom. Än tycktes honom den gamle Arnmans skugga uppmana honom att genom dottern försona den synd, han begått, än åter såg han jaktlöjtnanten med sitt blodiga huvud i hand träda mellan sin son och mördarens dotter. En kallsvett flöt över den gamle bovens kropp, och för första gången i sitt liv greps han av något liknande ånger och bävan för ett tillkommande: döden grinade mot honom och vidrörde honom med sina isiga fingrar.
Medan den grånade syndaren slagen av sina egna gärningars gissel, sömnlös vände sig av och an, den ena stunden troende sig försona himlen genom sitt bifall till den onaturliga föreningen, den andra rysande att ge efter för sin svaghet, rörde sig vid ena sidan av en bergsskreva, icke så långt från huset, en större sten fram och åter … slutligen gav den alldeles vika, och ett huvud stack fram — det var Antons. Strax därefter blev hela hans kropp synlig, då han tyst, men säkert, arbetade sig fram från ett av dessa gömställen, som han själv uppsökt och begagnade, när han ville smyga sig undan sin omgivnings vaksamhet.
Augustinattens månsken belyste sjuklingens dystra drag. Med vad uttryck av ångest betraktade han ej detta fönster, inom vilket hon sov, hon, som, oaktat han för henne velat försaka hoppet om förlossning, likväl kunnat narra honom, och narra honom så skamligt! Då han gladde sig åt, att hon gav efter för hans böner, var det endast
