Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/382

Den här sidan har korrekturlästs

— Ja, det klappar.

— Blott en hand klappar så! Hon ville ut. Det behövdes ej — dörren var ej reglad: den rycktes upp, och … Rosenberg inträdde.

Rosenberg flög mot sin forna fästmö. Hans armar sträcktes för att sluta henne till det trogna hjärta, vars enda tröst under långa år varit hoppet på detta ögonblick och vissheten om hennes tro.

— Min Gabriella, min dyra, älskade Gabriella! Jag kommer ju ej för sent, du … Gud, o Gud, jag ser det, min sista strävan har varit förgäves!

— Tillhör du en annan? fortsatte Rosenberg med darrande läppar. Det måste du säga! Ännu hade han ej varseblivit Arnman, vilken, i en icke stort bättre belägenhet än Gabriella, med spänd rörelse väntade, att kaptenen skulle märka honom.

— Rosenberg, sade Gabriella sakta, varför skrev du ej? Du hade lovat skriva, om du blev frisk.

— Skrev jag ej? utbrast han häftigt. Visst gjorde jag det, så snart jag kunde föra pennan! Ett par månader efter Kochers avresa — har du ej fått det? I detta brev bad jag dig vänta någon tid över de olyckliga tre åren. Jag hade ännu en resa att göra för att sedan kunna bjuda dig ett sorgfritt liv. Och du … när jag åter är här … Gabriella, var det dig icke möjligt att vänta en liten tid?

— Nej, icke en liten tid, Rosenberg! Brevet har jag ej fått, och ehuru jag trodde, att du var död, långt innan de tre åren förgått, väntade jag i åtta fulla månader därutöver. Blott sedan en enda månad är jag ej mera din.

— Ej mera min — och för en månad tillbaka hade jag din tro … Gud i himlen! Men jag kände ju på mig, att denna eviga motvind, som i tre månader fördröjde min återkomst skulle döda mitt hopp. Gabriella, du sliter hjärtat ur mitt bröst … Säg vem du tillhör?


364