Gabriella hade, överväldigad av den stormande sinnesrörelsen sjunkit tillbaka på soffan. Hennes blickar irrade från Rosenberg till Arnman, vilken kaptenen nu först varseblev. — Är det han?
— Ja, sade hon med fast röst, det är han! Men från denna stund, och så länge jag lever, tillhör jag ingen.
— Ingen? utbrast Arnman; mera förmådde han icke säga.
— Rosenberg, Arnman, tillade Gabriella, jag känner, att jag gör rätt, och jag ser nu varifrån alla dessa svårigheter härledde sig, som satte sig emot min och Arves böjelse. Gud ville det icke. Och jag, huru skulle jag från denna stund kunna njuta en verklig lycka med någon av er? Mitt hjärta har rum för er bägge, men icke mera för någon särskilt. Och nu — säg båda att jag handlat rätt, så att någon tröst må återstå i det långa livet, där vi alla tre skola ha det lika gott och lika bittert.
Rosenberg rörde sig ej. Men Arnman, på vars allvarliga ansikte försakelsens manliga beslut stod tecknat, gick fram till Gabriella. — Du har dömt rätt! sade han med en röst vägande mellan förtvivlan och bemödandet att trösta henne. Du står, Gabriella, för mig i denna stund såsom det skönaste och bästa, Gud har skapat, och vad helst jag än får sakna under kommande år, har jag dock minnet … Gud välsigne dig — tack för den korta glädje du skänkt mig! Jag är överflödig här! Han kysste henne häftigt. Och med ett handslag, som Rosenberg ej kunde vägra, gick Arnman ombord på jakten.
— Vart ska vi nu styra? frågade Simon jaktkarl, som, nästan förbryllad av alla dessa fram- och återresor utom tjänsten, icke visste vad det skulle bli av.
— Styr vart du vill!
— Vart jag vill? Då styr jag hem, efter vi icke ha något annat att göra.
