— Ännu är det tid! sade han med oroligt, ångestfullt uttryck. Ni kan, ni kan, men ni vill inte… Se, Erika, jag är så eländig, att jag på mina knän tigger er om förbarmande! Birger nedsjönk framför den darrande Erika.
— Jag kan icke befalla över mitt hjärta, som strävar emot!
Då reste sig Birger. Hans läppar voro hårt sammanpressade. I dörren vände han sig om och sade med en röst mera sorgsen än bitter: — Farväl, Erika! Ni får inför Gud ansvara för allt det onda denna stund för med sig.
— Nej, Birger, nej, tag era grymma ord tillbaka! Gud är rättvis.
— Ja, Gud är rättvis; och om brottets väg blir min, så blir ångerns din! Han slöt dörren och gick med tunga, långsamma steg.
Den äldre Haraldsson stod nu resklädd i ett par byxor av tunt berett sälskinn och däröver en kavaj av mörkblått doffeltyg.
— Är du färdig, Birger, så gå ned. Slå under seglen på däcksbåten och låt pojken hjälpa dig med packorna! Jag är snart efter.
Den i ett hörn av rummet halvsovande Anton uppväcktes och befalldes att vara färdig på ögonblicket. Förskrämd sprang gossen upp och lät tåligt lasta på sig liksom han varit ett lastdjur.
Gossen gick tyst med bördan nedåt bryggan. Den stora båten kastades av och an för stormen. Haraldsson satte sig själv vid rodret. Focken och spriseglet halades an och sedan Birger kastat ännu en mörk blick åt fönstret, varifrån det matta skenet flämtade, stöttes båten ut. Natten famnade både folk och farkost.
