ditt råd att inspärra Anton, för det är väl Gabriellas kärlek till jaktlöjtnanten, som förmått galningen att ta det här beslutet.
— Ja, det är säkert. Men jag går med dig vart det bär, och av min själs innersta försäkrar jag dig, att jag i denna förskräckelsens stund icke begråter, att jag gav efter för dina böner! Du har ångrat, du har sedan levat år av rättfärdighet, det gäller inför Gud och livet är ändå kort.
— Ja, livet är kort, men det är så mycket bittrare! sade Birger och slöt henne hårt i sin famn. Emellertid skola vi göra vad vi förmå. Jag hoppas, att vi i tysthet kunna ställa oss så, att, om det gäller, vi äro färdiga att resa. Men jag vet ej hur de ämna gå till väga. Är meningen att få oss i häkte, skall det icke bli så lätt. Som jag sa till far, få vi väl lura dem, tills våra saker bli klara.
— Om, yttrade Erika, Rosenberg möjligen kunde vara till någon tjänst, om …
— Nej nej, avbröt Birger, jag vill icke se Rosenberg eller någon annan: jag vill tänka och handla på egen hand. Allt slags deltagande skulle vara mig förhatligt, för jag vet, att det ändå vore blandat med avsky och förakt, och så stor syndare jag än varit, känner jag på mig, att jag ej kunde lida det. En lycka i olyckan är, att Ella ställde till så klokt, att vi blevo av med dem bägge!
— Ella, ja, yttrade Erika sorgset, vem av oss skall ha mod att underrätta henne om denna, den sista och svåraste stöten?
— Du! Ingen annan kan utföra detta. Men gör det ändå så vackert sanningen kan tåla … Skjut mesta skulden på mitt överdådiga sinne och skona far så mycket du kan — hon är hans dotter. Och vet du, Erika, när jag såg den gamle syndaren kämpa i ångest och raseri tänkte jag på, att kanske en gång hans kropp …
376
