Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/397

Den här sidan har korrekturlästs

— Det är svårt, sade fru Katrina, men du kan omöjligt vara den som tröstar. Det berättas, att kapten Rosenberg icke hållit sig för god att resa dit, så snart olyckan blev känd, men att han blott fick tala med fru Haraldsson. De hade haft ett långt samtal med varandra, men icke lär det ha slagit så väl ut, att de ville ha någon hjälp, ty kaptenen har icke synts till sedan, och det sägs, att han redan givit sig ut på utrikes resa igen.

— Jag vet, sade Arve, de ha försmått hjälpen, och då den hederlige kaptenen såg, att hans välmening blott var en plåga mera för de stackars kvinnorna, lämnade han dem och ämnar i dessa dagar åter gå ombord, om han ej redan gjort det. Jag har hört det av skepparen Lindgren, vilken jag i går träffade i Marstrand.

— Nå, mitt barn, då vet du, att de helst vilja sköta sig själva och att de ej lära vara måna om att se sina forna vänner, helst dem, med vilka de stått i så nära förbindelse. Och det må ingen undra på — det vore snarare en fräckhet, om de kunde se folk i synen.

Arve skakade på huvudet. Han fattade ganska väl sin mors känslor, men med avseende på Gabriella förmådde han ej dela dem.

— Nå, men var tror du de skälmarna nu hålla till? återtog fru Katrina, som under hela guds långa dagen ej kunde släppa det för Arve så outsägligt plågsamma ämnet.

— Det vete Gud … de ha väl sina säkra gömställen i bergshålorna om dagen — kanske ha de också kommit längre ur vägen.

— Å, det tror ingen! svarade fru Katrina. Många påstå, att under nattetid smyger sig folk till huset, men när länsman kommer med sina karlar, då syns icke röken av uslingarna.

— Länsman kan väl icke vara där var stund heller, och

379