så sa han till Petter i dag morse: ”Det tjänar ingenting till Petter — jag måste bort!” Petter gjorde båten klar, och när de i kvällningen reste, sade kapten för visso, att han sett vår ö för sista gången och att, när han vänt ryggen till Göteborg, aldrig mer i sitt liv ville sätta foten på svensk botten.
— Vore jag fri, skulle jag säga detsamma! mumlade Arve.
Lena sysslade i stugan, och efter en stund frågade Arve: — Har ej den vansinnige stackarn synts till sedan?
— Visst säga de, att han ett par nätter ska ha visat sig i sin båt bland säven, där han alltid brukade sitta, men annars är han för jämnan i Marstrand. Och är det icke underligt att de påstå, att han nu är riktig som en klok människa — men han törs väl icke hemåt för farsgubben, kan tänka.
— Är Haraldsson då så nära, att Anton kunde träffa honom, om han vågade sig över?
— Det vet Gud! svarade Lena, liksom litet förvirrad över att ha sagt något farligt.
— Kära Lena, sade Arve och fattade hennes hand, du tror väl icke, att jag kommit hit att spionera? Nej, jag avskyr Haraldssönerna, men jag skulle ändå icke på det sättet förråda dem, om du också hade dem gömda här i kammarn intill.
— Herre jesses, sade Lena och blev alldeles blek vid minnet av de tillfällen, då Arnmans ord troligen kunnat ha en verklig tillämpning, vad säger löjtnanten — vet han icke att det varit visitation hos oss också?
— Jo, men det man söker efter finns icke alltid. Oroa dig icke Lena — jag lönar dig ej på det sättet … Men säg mig nu, på ditt samvete, om du hållit ord och icke nämnt för Gabriella att jag varit här?
382
