— Herregud, jag är väl icke som stock och sten heller! var Lenas lakoniska svar.
— Vad menar du med det, Lena?
— Jag menar, att sen allt var talat om kapten, och frun gått ut, suckade mamsell Ella så tungt, att tårarna riktigt kommo mig i ögona, och sa: ”Annars har ingen varit hos dig, Lena?” … ”Nej, bevars!” sa jag, men blodet steg mig i ansiktet, för jag är icke mycket bevandrad med att ljuga, gudskelov. När hon såg, att jag liksom tappat vantarna, som en säger, klappade hon mig på axeln med sin lilla fina hand och viskade mig i örat: ”Det har varit någon annan hos dig också, Lena, och kommer han igen, så hälsa honom, att mina tårar natt och dag tvätta blodfläckarna på fars samvete!”
Arve vinkade med handen att hon skulle tiga.
Åter stökade Lena omkring i stugan. En kvinna i Lenas läge kunde ej äga vad man kallar takt, men hon hade instinkt, och den lärde henne att icke låtsa märka den starka rörelsen hos jaktlöjtnanten.
Sedan Arve något fattat sig, frågade han: — Huru mår Gabriella nu?
— Jo men, Gud vet hur hon står ut att dras med sådant kors, men hon är tålig, om någon är det.
— Och Erika?
— Ja, hon också — hon har väl frestat på något av vart i sina dar. De hålla bägge på med att packa och stöka, för vad det lider, så ge de sig … Lena tvärtystnade, helt röd i ansiktet.
— Du är icke van att förställa dig, min kära Lena! sade Arve och såg vänligt på henne.
— Men jag försäkrar löjtnanten, svarade Lena med en röst, som på en gång uttryckte fruktan och förtrytelse, att jag icke är så vettlös, att jag talar så här med vem som helst. Jag vet, att löjtnanten är lika tystlåten som kapten.
