mar … Bara nu Rosenberg ville vara därifrån! Han hindrar oss med sin välmening mer än han gagnar.
— Och i Norge tror du vi få frid? suckade Erika.
— Ja, till det yttre — åtminstone tills vidare, men den inre friden, med den är det förbi. Och vore det icke för din skull, du arma älskade kvinna, som jag dragit in i detta elände, så angåve jag mig hellre frivilligt än att längre fortsätta detta lumpna strävande för livet. Vad har jag numera för gott därav! Det högsta goda vore att befrias ifrån det. Och hur en dör, det är detsamma, bara Vår herre i sin barmhärtighet ser till själen, och det tror jag fullt och fast att han gör för min bittra ånger och dina böners kraft. Men, Erika, för din skull vill jag dra det tyngsta korset, det att leva vanhedrad. Vore du borta, skulle jag ej mera välja.
Erika böjde sitt ansikte ned till Birger, och för första gången märkte hon tårar pressas ur hans ögon. I outsägligt kval slöto sig de olyckliga makarna hårt intill varandra.
Tjugoförsta kapitlet.
Inbäddad i gråsvarta töcken gick solen upp den 1 oktober. Alla gamla märken bådade en av dessa stormfyllda dagar, vilka efterlämna rysliga minnen, såväl i blödande människohjärtan, som på de ödsliga stränder, dit havet uppkastat sina vunna segertecken.
Alla försök att fånga eller snärja de forna sälskyttarna hade varit förgäves. Så fort man trodde sig ha kommit dem på spåren, voro de försvunna, och ända hittills hade de på det mest otroliga och förslagna sätt gäckat rättvisans efterspaningar.
