tjänare, gamla Annika; och ehuru även sträng i sin uppfostran mot det enda barn, varmed Herren välsignat hennes äktenskap, var hon även som mor älskad, vördad och åtlydd: ett ord från hennes läppar var ett orakel, omöjligt att motstå. I fru Katrinas hela väsen och stora fylliga figur låg också något, som rätt gärna kunde kallas imposant: envar, som såg henne, rönte inflytandet av hennes omedvetna värdighet.
— De karlarna ha nu aldrig reda på tiden! Jag undrar just vad gubbarna ha för sig?
I detsamma syntes ett par personer med hastiga steg vika om hörnet av ena sjöboden och nalkas huset. — Kors, så ni söla! utropade fru Katrina. Vet ni inte, att klockan slagit tolv — långan kallnar, och Arve, stackars pojke, är färdig att bita sig i fingrarna av hunger.
— Brumma inte, mor! svarade i godlynt ton den yngre av männen, vilka bägge räknade mannaålderns gräns bakom sig. Jag har redan fått något att tänka på — tulljakten skall ut redan i eftermiddag.
— Då slår jag vad om att du fått väderkorn på sälskyttarna på Tistelön… men det kunna vi tala om sedan. Nu skola vi se till, att ni få taga supen på fisken, innan den kallnar.
Alla tre gingo in i det snygga, trevliga rummet, där ett bord för fyra personer stod dukat. De tvenne platserna intogos av jaktlöjtnanten och hans hustru, den tredje av sonen Arvid, en fjortonårig, levnadsfrisk gosse, och den fjärde av husets vän, för detta underlöjtnanten vid kungl. maj:ts och kronans flotta, herr Per Fabian Askenberg, gammal kamrat till gubben Arnman, som i sin ungdom även tjänat vid flottan.
Det var en vacker liten familjetavla att se dessa fyra goda och lyckliga människor tillsammans. Den fullkomligaste kärlek och enighet rådde i deras krets, och ofta
