slagit. En blick, full av förtvivlad ångest, föll på hans avgud, Gabriella, som ej aktade på hans böner och rop, utan ilade uppåt gården.
Gabriella hade likväl icke uppnått förstugan, innan Birger med svett hår och svedda kläder rusade ut. I sina armar bar han Erika, vars huvud hängde över hans axel.
Erika hade blivit ett offer för sin vaksamhet. För att åt sin make rädda ett litet kvarglömt skrin med penningar och viktiga handlingar, som han anförtrott henne, hade hon i villervallan vid springandet ut ur huset obemärkt hastat tillbaka och därinne blivit kvävd av röken. Med det olyckliga skrinet bredvid sig fanns hon av Birger, som nu med sin börda ilade mot stranden.
Då Birger såg, att allt hopp var förbi, vände han sig med en skymt av den gamla fattningen till den väntande kronobetjäningen och sade: — Jag följer er nu godvilligt och bekänner för vem som vill höra det, att vi, far och jag, mördat jaktlöjtnanten och hans bägge karlar och sänkt jakten utanför Paternosterskären.
Liknöjd för allt steg Birger med liket av sin älskade Erika hårt slutet till sitt hjärta, ned i båten, och snyftande såg Petter Lindgren från stranden huru den vände,
Tjuguandra kapitlet.
Natten efter denna vändpunkt i de beryktade smugglarnas liv sågs på de grusade, ännu rykande ruinerna av Tistelöns nyss så vackra hus en avtärd gestalt smyga omkring. Än dansade han lustigt, än satte han sig ned och sjöng sorgset:
”Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så:
jag är den stackars Näcken i böljor de blå,
i forsar och stridande strömmar.”
396
