Ännu trodde sig ej den arme Anton hava gjort nog att förvärva sin förlossning — nej, icke förrän blodet var försonat, kunde han vinna frid. Hans galenskap var likväl ofta icke tillräcklig att skydda honom för de samvetsförebråelser, som under ljusare ögonblick infunno sig, och det var då han i vild fröjd sökte att skingra de plågor, som kvalde honom.
— Hejsan, jag vill dansa! ropade han, då ångern ej längre förmådde lugna honom, Upp, smådjävlar, ni behöver inte längre ligga och glo på mig i askan med era gemena eldögon — nu är jag färdig. Kom, kom, så få ni dansa med fadermördarn … lustigt, hejsan … Så heta ni är, era lymlar!
Uttröttad av dansen sjönk han slutligen, utmattad till kropp och själ, ned på marken.
Då han vaknade hade mildare fantasier efterträtt de förra. Han trodde sig nu vara död, men han skulle, innan han inträdde i den fullkomliga saligheten, först genomgå ett slags skärseld: hans dom var att varje natt, ända till faderns och broderns avrättning, komma till de svarta ruinerna och dansa med smådjävlarna. Och så starkt välde utövade denna nya idé över honom, att han i vad väder som helst, varje afton, ända till dess isen stängde vägen, begav sig till sitt forna hem — och så fort vattnet åter blev öppet, började han på nytt sina nattliga resor.
Vintern hade gått till ända. Våren var kommen.
Rannsakningen över de bägge mördarna var slutad, dom fälld och stadfästad. Det är ej vår mening att öka de redan nog upprörande tavlorna i vår historia. Vare likväl sagt, att den sinnesstyrka, varmed Birger mottog sin dom, och det lugn, varmed han mötte den, som väntade honom i ett
