kommande liv, inverkade på den gamle gråhårige syndaren. Om han ej gick till döden såsom en fullkomligt ångerfull syndare, en med sin Gud fullt försonad människa, så gick han likväl ödmjukt, utan trotsigt hån och utan nesligt vankelmod.
Om aftonen den blodiga dagen stod, sedan skymningen inträtt, Antons spöklika gestalt på den plats vid landsvägen, där mördarnas kroppar hängde. Det var ett märkvärdigt uttryck av ljus och frid, som då svävade över den sinnessjukes anlete. Sedan han till avskedshälsning nickat åt far och bror, återvände han med hastiga steg, och under den ljusa majnatten uppsökte han sin farkost och styrde mot den sidan av Tistelön, där han förr brukat sitta bland säven.
Ett par ögonblick stod han upprätt i båten, och hans ögon lyste. Han lyssnade. För hans sinne klingade gullharpans fridstoner. Då tvekade han icke längre. — I ropen mig, jag är färdig … min förlossningstimme är inne — jag kommer, jag kommer! jublade han och störtade med utbredda armar dit ner, där hans oroliga hjärta famnades av hans fader och moder: de blå böljorna.
En resande, som trettio år efter de i vår berättelse skildrade händelserna genomreste samma trakt av bohuslänska skärgården, har berättat, att det lilla fiskläget, efter jaktlöjtnant Arnmans transport, fullkomligt återfallit i sin förra vanlottade belägenhet.
Var Arnmanska släkten sedan hamnat, visste ingen på fiskläget, men i ett litet värdshus mellan Marstränd och Göteborg hörde samme resande av den fryntlige värden, f. d. skepparen Lindgren, att jaktlöjtnanten kommit till välstånd och vid längre framskriden ålder gift sig för att
398
