roade löjtnant Per med sina trevliga historier den mera allvarsamme Arnman, då efter dagens slut de språkade vid aftonpipan och i minnet genomgingo sina forna äventyr.
Den gamle hederlige invaliden levde ingalunda på nåder hos sin vän: nej, han hade, i utbyte mot förmågan att nyttja sin högra arm, erhållit en ständig pension, vartill lades räntan av ett litet kapital, förvärvat under bättre tider; och denna senare skatt, som av gubben Askenberg ansågs lik en främmande egendom, var, jämte hans vapen, vilka prydliga och blanka hängde över sängen i hans kammare, bestämd åt Arve, hans gudson, gunstling och lärjunge.
De samtal, som vanligen vid bordet höll jämn takt med anfallen i fiskfatet, lät likväl i dag icke förnimma sig. Fru Katrina lagade i tankarna till fars matsäck, Arve spekulerade på något råd att få följa med på resan, jaktlöjtnanten själv såg fundersamt ned på tallriken och gubben Askenberg hemsöktes av det nog sällsynta fallet att känna sig olustig, nästan oroad, utan någon orsak.
Men vid soppan, då fru Katrina hade matsäcken färdig. ville hon veta, varför alla tego.
— Hur är det Arnman, min gubbe, vad har du hört?
— Mycket mor, viktiga nyheter! Angivelse för lurendrejeri är åter gjord mot sälskyttarna på Tistelön. Men denna gång hoppas jag få dem i fällan. Vinden är god, och jakten skall före nattens inbrott ligga på god utkik.
— Är det då så säkert, som att taga på hyllan, att de ge sig ut i natt? frågade Katrina. Det blåser upp till storm på aftonen, och det är ej gyckel att söka upp dem i deras smyghål.
— Nej, mor, gyckel är det visst inte. De smuggla inte i smått, de kanaljerna, och det vore en vacker fångst att göra, om saken lyckades.
— Ja, därpå beror det! inföll gubben Askenberg betänk-
26
