Mårten, som fruktade att hans beskickning vid förefallande omständigheter möjligen kunde indragas, utsträckte skyndsamt handen, grep den på hyllan stående flaskan liksom i flykten och återvände i blinken till jaktlöjtnanten, vilken sakta vidrörde hans axel och mumlade: — Vad ser du där i dunklet, Mårten?
— En båt i lä!
— Sätt ut focken och låt oss hålla ned på den.
Arnmans gissning eller rättare väderkorn hade sin riktighet: det var verkligen sälskyttarna från Tistelön.
Haraldsson och Birger hade redan märkt faran; och utan att spilla många ord vid rådslaget vände de båten och satte rakt ut mot Paternosterskären, i förhoppning att narra jaktlöjtnanten och själva komma undan. Men Arnman förföljde, och som tulljakten var skarpare seglare, hann den så småningom allt närmare sälskyttarnas båt.
— Leken blir allvar! sade Haraldsson med dov röst till Birger, som var sysselsatt vid tacklaget. Vi ha dem snart på halsen, och sen… Men, pojke, har du icke mål i mun? Här fordras raskt beslut.
Birger vände sig, och då varseblev fadern hans bleka ansikte.
Haraldsson, som icke givit akt på Birger, efter dennes återkomst från Erikas kammare, förklarade detta besynnerliga uttryck såsom fruktan för den förestående faran och röt till av ilska: — Hund, slokar du med öronen, när du ser din far färdig att våga det yttersta för att rädda liv och gods!
— Jag tänker inte ge efter! svarade Birger med så fruktansvärt allvar, att Haraldsson, som insåg sin orättvisa, lugnare tillade: — Här kommer inte att fattas tillfälle för en manöver. Jag har ett beslut i hågen.
Därefter befallde han Birger att bättre sprita ut focken och sedan lägga sig ned på däck, för att mot den grånande morgonhimlen lättare kunna urskilja Paternosterskären.
30
