Ännu syntes ingenting, men de förfärliga bränningarna hördes som en avlägsen åska, och ju närmare båten nalkades skären, desto belåtnare och ljusare blev uttrycket i Haraldssons grymma drag. — Hör du hur det ryter? sade han till Birger, som låg bredvid honom och dystert stirrade utåt det hemlighetsfulla svalget. — En gång i min ungdom, återtog Haraldsson med ett underligt leende, en enda gång, har jag seglat genom bränningarna. Öppningen är knappt tio alnar. Styr man det minsta ur rännan, är fartyg och liv icke värda en kabelända. Den gången lyckades jag, och förföljaren blev för mina ögon krossad mot klipporna. Förstår du min mening, Birger? Vi ha intet annat val, och jag hoppas att det nu skall gå på samma sätt!
— Vi får väl se! sade Birger entonigt. Vi ä inte där än. Han sprang hastigt upp. Hör ni, far, han prejar oss… vi ha honom rakt i hälarna.
— Ännu icke, ännu icke, sade Haraldsson, än ha vi litet försprång.
— Men om vi icke ge oss, skjuter han innan vi hinna…
— Nu! ropade Haraldsson i högsta spänning, då båten nästan uppnått svalget, men i samma ögonblick for en eldstrimma från tulljakten, som kommit helt nära — en kula susade förbi sälskyttarnas båt, och en annan avslet fockskotet.
— Död och förbannelse! röt Haraldsson, vi ä förlorade, om icke skotet blir inhalat! Gör vad du förmår, Birger…
Men sonen hade redan, utan att avvakta faderns befallning, fattat den för stormen fladdrande focken, bemäktigat sig stumpen av skotet och höll med jättekrafter denna i ena och i relingen på båten med den andra handen.
— Bra gjort! ropade Haraldsson, då båten åter sköt fart genom de rasande bränningarna. Det var ej vågor de genombröto: himmel, jord, berg och vatten syntes icke till — endast vit fradga omgav farkosten över, under och på sidorna.
