Slutligen flög båten fram på västra sidan om skären. Faran var överstånden, och Haraldsson lyfte åter huvudet med den djärva tillförsikt, ett lyckat vågstycke skulle ingiva en sådan natur. Det var ett gott stycke arbete! sade han triumferande till Birger. Belägg nu skotet så gott du kan, så ska vi se på hur det går med kronans gossar här bakom oss.
Det var i morgongryningen. Stormen hade saktat av. Haraldsson ansträngde sina skarpa ögon för att kunna urskilja huru den hatade tulljakten reste all världens väg. En grym, hånande tillfredsställelse spelade i hans ögon. Men detta uttryck förvandlades i det bittraste raseri, då han med en röst, som för första gången under hela affären förrådde en darrning, yttrade vänd mot Birger, vilken förgäves sökte att få focken belagd: — Den gamle kronotjuven har kommit helskinnad igenom! Tiden är kort, det duger ej att förspilla den med ord. Vi äro förlorade om, icke… Han kastade en uttrycksfull blick på sonen, medan han betänksamt vägde studsaren i handen.
Ett leende av fruktansvärd vildhet besvarade från Birgers läppar den halvt framkastade vinken. Han nickade betydelsefullt åt fadern, sprang förut och nedhalade med några väldiga tag focken, under vilken han sorgfälligt stack geväret.
Haraldsson, som redan fullkomligt återfått sin vanliga köld, gömde sitt på botten i styrrummet och lade därefter båten mot vinden.
Tulljakten nalkades nu, och jaktlöjtnanten prejade båten för tredje gången.
Haraldsson erkände sig ha förbjudna varor ombord, men underkastade sig, emedan all strid ändå nu vore förgäves.
— Det fägnar mig att ni äntligen erkänner sådant! svarade Arnman. Men bättre hade varit, om ni sparat oss bägge ett vågstycke, som nära kostat både fartyg och liv. Men lägg nu bi, så att jakten kan komma långsides.
Haraldsson lydde med ett utseende av ödmjuk undergiven-
32
