het, och inom några ögonblick låg äntligen, efter den ihärdiga striden, kronobåten sida vid sida med sälskyttarnas.
— Nu är det vår tur, Mårten, att spela herrar och betala det packet! sade jaktlöjtnanten och beredde sig att stiga över relingen; men förrän han hunnit verkställa sitt beslut, hade Haraldsson omärkligt fattat sin studsare och lagt an… nästa ögonblick brann den av — och Arnman föll med krossat huvud framstupa över smugglarnas båt.
Nästan samtidigt befann sig Birger ombord på tulljakten, och efter ett kort, men förfärligt brottande med de bägge jaktkarlarna, vilket erfordrade Birgers hela jättelika styrka, kastades den ene i havet och den andre, den raske Mårten, krossades av gevärskolven, då han redan till hälften lyckats draga Birger över relingen.
Omedelbart på detta ohyggliga uppträde borrades jakten, sedan den först blivit undersökt av den rovlystne Haraldsson, som lade sig till med en del av tågvirket och fastsurrade liken vid tofterna. Och med de sista ringlarna av den sjunkande kronobåten, över vilken vågorna snart vältrade sig i vanlig enformighet, försvann även varje farhåga för mördarna att bli upptäckta, ty så långt ögat nådde, syntes varken fartyg eller någon levande varelse.
— Det är nu gjort som gjort är! sade slutligen den äldre Haraldsson. Det var nödtvång, tillade han i en slags övertygande ton, självförsvar! Vi voro tvungna, om vi icke ville överlämna oss själva i lagens händer. Men låt oss nu tänka på att komma i väg. Var är pojkbytingen?
Birger och Haraldsson erinrade sig nu först att de under loppet av flera timmar icke sett till Anton. Förundrade varseblevo de hur den arme gossen, inkrupen i öppningen till plikten, stod och stirrade på dem med blickar, vilka förrådde lika mycken fasa som ångest.
— Vad gör du där, Anton? frågade Haraldsson i en ton som, begagnad av honom, kunde kallas mild. Kom fram!
