— Nej, nej, jag törs inte! Då gör ni med mig som med jaktlöjtnanten och de andra. Låt mig vara, låt mig vara! Och darrande av ångest, halade han sig allt djupare ned och gömde sig slutligen bland de lösa klädespersedlarna i kojen.
— Bär dig inte åt som en galning! ropade Haraldsson, i det han stack huvudet ned genom öppningen och visade daggen, som han höll i handen.
Ett vilt, hemskt och gällt tjutande var Antons enda svar; och ehuru skakad av vrede och knappt i stånd att styra sitt obändiga lynne, nödgades Haraldsson, av fruktan att bli hörd och upptäckt, draga sig tillbaka.
— Vad är att göra? sade han till Birger. Pojken kan förråda oss! Vad är att göra?
— Intet, sade Birger dystert, intet kan göras, ty den stackars gossens hjärna är rubbad. Fyra blodskulder vila på våra huvuden. Det hade varit så gott att bränningen vid Paternosterskären slukat oss alla.
— Är du en sådan feg kruka, att du redan ångrar dig? sade Haraldsson med rå stolthet. Vad jag en gång gjort ångrar jag aldrig; käringar kunna pipa, men män handla. Du borde blygas att tala som om du ej vore son till Håkan Haraldsson. den störste smugglaren i skärgården!
— Och mördarn och sjörövarn! hånade Birger med grym bitterhet.
— Tig, pojke, och gå till arbetet, dundrade Haraldsson med rullande ögon — eller vill du bli sedd här?
Birger mätte med en hemsk blick fadern. — Vi måste bort, jag vill hjälpa er! sade han med stadig, lugn röst. Sedan… Han slutade ej meningen, men Haraldsson såg i sonens öga något, som övertygade honom, att deras blomstrande verksamhet överlevat sina bästa dagar.
34
