Sjätte kapitlet.
Åter stod fru Katrina Arnman vid de blommande balsaminerna och blickade över deras rika kronor utåt stranden. Dagen var så lugn och klar som hösten i sitt allra bästa lynne förmår skänka den; men fru Katrinas sinne var tungt och vemodigt, ty det var tredje dagen efter hennes mans avresa — och ännu hördes han icke av.
Löjtnant Per hade gått ut för att hos de nyligen hemkomna fiskarena efterfråga om de ej varsnat tulljakten, vilken efter all förmodan kryssat åt samma håll varifrån de kommit; men till fru Arnmans stora förtrytelse dröjde gubben Askenberg alltför länge, och hon var just på väg att själv begiva sig åstad för att erhålla underrättelse om saken, då Arve kom inrusande med en häftighet och en bestörtning, som tydligt målade den starkaste oro, den förskräckligaste ångest i hans ansikte.
— Vad står på, gosse, är jakten kommen? Kanske far är sjuk?
— Jakten är icke kommen, mor! svarade Arve, och ett par stora tårar rullade långsamt utför de friska, fylliga kinderna.
— Nå, varför gråter du då, barn? Fru Katrina höll sig med ena handen fast i bordskanten. Hela hennes kropp darrade; hon hade likväl styrka att, då Arve icke svarade, ännu en gång fråga: — Varför gråter du?
— De sade därinne hos Nils Asmundssons, att tulljakten aldrig mer kommer igen, att den förgåtts i den starka stormen i förrgår natt, ty ingen av alla, som sedan rest samma väg, har sett den.
Fru Katrinas sviktande knän ville ej längre bära henne; med sammanknäppta händer sjönk hon ned på stolen; men hennes blick, i vilken den stumma, djupa smärtan talade, dröjde ännu med ett sönderslitande uttryck vid havet.
