— Var är farbror Per? frågade hon slutligen med en svag skymt av det vanliga, lugna och bestämda allvaret, kommer han ej hem?
— Han är därinne i Nils Asmundssons stuga, mor, och står och talar med karlarna. Jag stod utanför fönstret och hörde vad de sade; och jag tänkte också något, jag, när far reste. Han såg så vackert på mig, och sedan gav han mig klockan och bad mig, att jag skulle förvara henne troget som han gjort.
Då fru Arnman såg klockan, denna skatt, som hennes gubbe så högt aktat och så sorgfälligt i alla skiften bevarat, såg den i sonens hand, brast den starka beklämning, som vilat över hennes bröst. — Gav han dig klockan, barn? frågade hon med darrande röst. Varför har du förtegat det?
— Jag tänkte att, om jag visade fram den, mor skulle vilja gömma den åt mig.
— Låt mig hålla den! Fru Katrina utsträckte handen, fattade uret och betraktade det med ögon, i vilke ett bävande hjärtekval starkare talade än ord. Men hennes själ var för stark att duka under för den första smärtan. Hon reste sig med återvändande kraft och förklarade för Arve i få, men stadiga ord, att det vore syndigt att sörja över en olycka, som man ej sett med ögonen. — Det kan ingen veta var far funnit bäst lämpligt att ligga och speja efter de gemena smugglarna. Gå efter löjtnanten, Arve — han skall väl ha något att säga!
Gubben Askenbergs inträde gjorde det erhållna uppdraget överflödigt.
— Vad är det för historier de talar om hos Asmundssons? sade fru Katrina och bemödade sig att visa sig så oförskräckt som möjligt. Finns det några bevis? Kan ej gubben ligga undangömd där ingen anar det?
— Jo, det är just vad jag fruktar! svarade med upprörd ton den gamle sjöbussen. Jag tror, fru syster, att han ligger
36
