kylning, men hans sinnesförvirring skiljer sig tydligen från sjukdomen. Och besynnerligt är det, att samma ämnet alltid förekommer. Vad fruktar han och varför vill han alltid gömma sig?
Haraldssons öga kastade en nästan mördande blick på Erika, men hon mötte den oförskräckt, i det hon med fast röst tillade: — Haraldsson, sök icke att bedraga mig! Något har bestämt hänt, som ni vill dölja.
— Akta er att säga om det! svarade Haraldsson i en ton, som darrade av illa kuvat raseri. Era galna tankar får ni ha för er själv, men räkna på det värsta, om ni öppnar munnen!
— Vågar ni hota mig! Vet ni inte, att jag lämnar ert hus vilket ögonblick jag vill, och att om ni sökte kvarhålla mig, skulle jag ropa till ert tjänstefolk, att ni fruktade att mina läppar kunde förråda de ord, jag här hört. Tag er till vara… ni vet att jag inte låter skrämma mig!
Det är osäkert om Erikas ord eller den nyhet, Haraldsson samma dag erhållit, bidrog att återföra honom till sans, nog av: hans drag återtogo sitt vanliga illistiga och isande lugn, och med ett slags förtrolighet började han på nytt:
— Nå, efter mamsell Erika så duktigt står på sig, vill jag säga rena sanningen. Pojken sprang i vägen för mig, under det jag hade fullt upp med att sköta-segellapparna i stormen, och då tog jag honom i armen och kastade honom något ovarsamt ned i plikten. Han fick därvid ett slag i huvudet, varav jag fruktar den här oredan i hjärnan uppkommit. Men då det nu är lätt förstått, att detta icke skett av ondska att skada barnet, utan i hettan, så förstår nog mamsell Erika, som är så klok och förståndig, att jag kan vara rädd att något ont rykte kunde bli utspritt. Folket har alltid velat åt mig. Jag behöver just inte själv ge dem något att hacka på.
42
