timmar varit hemma, men en ångest, som hon icke kunde övervinna, hade hindrat henne att gå ned och be honom vara välkommen.
Det uppträde, som ägt rum aftonen före den bekanta mordnatten, hade inbränt sig i Erikas hjärta, och hennes inbillning upprepade beständigt varje särskild del. Vad Birger bleve i en framtid, varje syndig gärning, han kunde komma att begå, vältrades på henne: hennes namn skulle bliva en lösen för brott och olyckor — förfärligt! Och vilka följder hade redan hennes ståndaktiga nekande haft? Något hade passerat denna hemska natt, som jagade Birger från ön och som lät den arme Anton förlora sin hälsa och sina sinnens bruk. Erika förmådde ej reda upp dessa frågor, men hon kände sig förvissad, att svaret, om hon kunde erhålla det, skulle bliva fruktansvärt.
Ofta, då hon suttit ensam vid gossens sjuksäng, sett hans lidande och hört de orediga utbrotten av hans plågsamma fantasier, hade hon med skälvande ångest frågat sig själv, om hon icke var en omedveten orsak till all denna jämmer. Blott en enda gång hade hon haft mod att uttala Birgers namn. Anton hade då vänt sig om och givit alla tecken till oro och förskräckelse; och från den stunden aktade sig Erika att lämna den sjukes feberaktiga drömmar någon ny näring.
Tulljaktens försvinnande samma natt lurendrejarna voro ute hade i hennes själ, på grund av månget ord, som undfallit den sjuke, jämte Haraldssons misstänkta vaksamhet, väckt, om icke en bestämd misstanke, åtminstone en dunkel aning att Haraldsson och Birger visste något därom. Stundom missleddes hon väl därigenom, att intet spår funnits efter tulljakten,. men åter kastade Antons förfärande ord, att ”något hemskt fanns på djupet”, ett skrämmande ljus över det ämne, hon strävade emot med både känsla och förstånd. Haraldssons berättelse var det sista stödet,
48
