Antingen hörde han icke eller låtsade han ej höra den lätta gången; och Erika hade således god tid att betrakta den märkbara förändring, som både hans utseende och klädedräkt undergått.
Den bruna men friska färgen hade lämnat rum åt en olivgul anstrykning över kinder och panna. Ögonen lågo djupare under sina valv, och omkring munnen, vanligtvis krusad till ett hånfullt leende, syntes nu ett helt annat drag. Erika tyckte det liknade smärtans och orons. Själva det uttryck av rå kraft, som alltid utmärkt honom, låg liksom bundet; men det fanns ett annat: sorgens och passionens förenade makt hade tryckt sin omisskännliga prägel på varje hans rörelse. Vad klädseln vidkom, var den både finare och bättre än den han förut begagnade till helgdagsdräkt, men Erika kom ihåg, att hon av Haraldsson hört, att Birger nu tagit sin skepparexamen. Det var således mindre underligt, att han lagt sig till med rock, i stället för den forna tröjan.
— God afton, Birger! sade Erika, som omöjligt kunde förmå sig att säga välkommen.
Birger steg upp. — Mamsell Erika… Han var icke i stånd att frambringa ett ord mera; men den blick, han fäste på henne, innehöll en sådan blandning av kval och bitterhet, att Erika kände sitt hjärta darra av medlidande.
— Jag tror, att ni varit sjuk, Birger?
— Nej, jag har inte varit sjuk. Tycker mamsell Erika, att jag är så förändrad?
— Ja, verkligen.
— Det kan väl inte heller vara så underligt: mycket har förändrat sig sedan vi sist träffades. Jag är ej mera densamme. Så tillade han saktare: Har mamsell Erika ibland kommit ihåg mitt avsked?
— Ja visst, men jag har tänkt…
50